Nära ögat eller livet är förgängligt

Torsdagen den 21/8 satt jag i vännen Christers bil på hemväg från Strängnäs. Han körde.

Vi hade varit inne och shoppat - Systemet och lite andra ärenden och klockan började närma sig 14. Jag hade försökt bjuda på Raggmunk och fläsk men han brukar inte äta så mycket till lunch så han tackade nej och jag var hungrig.

Under färden skulle jag berätta för honom om en hamburgare jag hade ätit på en ny restaurang utanför Södertälje. Men det gick plötsligt inget bra. Jag kunde inte få fram ordet hamburgare. Och inte kom jag heller ihåg vad restaurangen hette. Försökte förklara för honom vad den låg men fick inte heller fram ordet Biltema. När han så småningom gissade på Biltema tyckte jag ordet lät konstigt och obekant. Kunde inte heller komma på vad grannarna Jonas och Christina hette eller Jan och Lilja.

Efter någon minut eller två så släppte allting och jag var som i vanliga fall.

Vältalig och minnesgod...

Men det var obehagligt. Vi enades om att köra förbi Distriktssköterskan i Stallarholmen i alla fall men just på torsdagar hade hon stängt, så vi åkte hem till gården och jag drack ett par glas vatten, gjorde en majonnäs och fixade till några räksmörgåsar och gick och lade mig en stund.

Var det hungern, värmen eller dåligt med vatten som var orsaken?

Försökte ringa en av Pappas prinsessor, doktor Ebba, men fick inget svar.

Vickan ringde vid 18-tiden och berättade om ett dåligt knä som störde golfen och då skulle jag bräcka med min lilla historia.

Ungefär som Hasse Alfredssons "spik i foten."

Hann bara två meningar innan hon gick i taket och jag skall undslippa er vad hon tyckte om min intellektuella kapacitet.

"Du tar en ambulans till sjukhuset genast!"

Hoppsan! Bäst att ta en second opinion för Christer och Jan och jag skulle ju morgonen därpå klockan åtta åka till västkusten för att fiska makrill och äta skaldjur.

Det tog 44 minuter innan jag kom fram till sjukvårdsupplysningen på 1177 och efter diverse frågor så kom sjuksköterskan fram till att jag skulle ta en taxi till Mälarsjukhuset i Eskilstuna och hon skulle skicka ett fax till akuten och förbereda dem.

Hoppsan!

Här behövs nu en third opinion!

Ringde mina prinsessors mor och min tidigare hustru Fiffi - The Queen mother, som också är läkare, och fick också rådet, vänligt men bestämt att åka in till sjukhuset.

Aj då!

Hur lång tid tar det att få en taxi till Äleby gård, längst ut på Ytterselaön, tänkte jag?

Och hur komma hem igen för att hinna åka till Hönö på Ökerö tidigt morgonen därpå?

Jag tar egen bil och kör försiktigt, det blir bäst.

Sagt och gjort och jag fick parkeringstillstånd vid akuten.

Sedan gick det fort.

EKG, blodtryck, temp i örat, neurologisk undersökning av ung AT-läkare, som visade sig vara bästa kompis med yngsta prinsessan Ulrika, datortomografi på hjärnan och massa blodprover i strid ström. Och kördes runt i rullstol kors och tvärs i korridorer och kulvertar.

Ultraljud på halspulsådrorna (?) kunde de inte göra annat än  dagtid, så det var bara att ställa in sig på att sova över natt på Avd 72 S.

Stroke avdelningen!!

Fick eget rum, fullt med konstiga apparater, lite varm nyponsoppa och några mackor och sen möte med John Blund. Hade förvarnat Christer att inte vänta på mig. Makrill har ett orättvisst ryckte att äta drunknade sjömän, så de fick de nog dra utan min närvaro.

Här gäller det själv att överleva.

Tidig morgon - efter en god natts sömn faktiskt, i rullstol till ultraljudsteknikern som skulle kolla mina kärl i halsen. Min käre far – då i ålder som jag, gjorde två "sotningar" av sina halskärl på 70-talet. På den tiden inte en helt ofarlig operation. Men det gick bra och han fick nästan15 år till.

Enligt teknikern, såg allt bra ut och han kunde inte mäta några onormala hastigheter eller oljud..

Tillbaka till Stroke avdelningen och vänta på doktorn och domen. Och vänta och vänta.

Det var skillnad på akuten, där gick det undan.

Och det är heller ingen kul miljö att se de andra stroke patienterna, som vissa inte kunde tala och andra inte gå normalt eller satt i rullstol.

Efter drygt 4 timmar kommer herr överläkare Bo med den sköna AT-läkaren Veronica i släptåg. Fick dra min historia igen och till slut säger Dr Bo att den enda diagnos han kan ge är att jag fått en TIA. Och att jag nu var satt på Trombyl för blodförtunning i resten av livet och får inte köra bil på en månad.

"En tia låter lite mycket" sa jag, "en trea eller max en fyra kan jag gå med på".

Han log inte. Överläkare har ingen humor.

Senare kom Dr Veronica tillbaka med ytterligare medicineringsbudskap. Tabletter för blodtryckssänkning ett tag framöver och höjer kolesterolhämmande medicinen från 20 mg till 40. Och tipsade att se över kost och dryck.

Jag gick på stående fot med på att minska mängden grädde i mina Irish coffee till hälften.

AT-läkare har heller ingen humor. Även om de är sköna!

Sedan utcheckning och hemfärd och jag hade lurat lie- mannen den här gången med lite tur.

Prinsessan Ulrika körde mig och min bil hem till Äleby och Queen mother henne tillbaka.

När mina vänner ringer och hör sig för svarar jag "Still alive."

Och hoppas kunna göra det ett antal år till. Det var nära att den här fåniga lilla boken skulle ges ut postumt, så nu får jag sätta fart med publiceringen.

PS TIA står för Transitorisk Ischemisk Attack. En liten stroke som löser upp sig själv efter kort tid och lämnar inga spår eller men efter sig som en stroke gör.  DS

PPS Nästan alla kvinnor jag pratat med efteråt, vet vad en TIA är och vad man skall göra om syntomen dyker upp. Det är bara cirka en av tio karlar som vet. Inklusive mig själv. Skrämmande dåligt!   DS