If you scratch my back...

...then I´ll scratch yours.

Militären och den fasta skärgårdsbefolkningen har ofta kommit bra överens.

När inte militären kunde vara överallt efter vår långa kust, så hjälpte den bofasta lokalbefolkningen ofta till att hålla ett vakande öga på vad som syntes eller försökte dölja sig på kobbar och skär. Speciellt under det kalla krigets tid.

Men nu är det krig igen.

Mellan sälarna och vi skärgårdsboende. Åtminstone i den del av södra ytterskärgården där jag nu sitter och skriver detta inlägg.

I Värmland och Dalarna och många andra delar av vårt land, kan jägarna inte längre släppa sina fina och prisbelönta hundar i skogen. Vargarna tar de kära ägodelarna. Och de är många och oerhört effektiva. Hundägare i dessa trakter åker ända ner till mina gamla trakter i Sörmland för att kunna njuta av hundarnas arbete i skogen med att driva fram djur till skyttarna.

Våra vargar i skärgården ylar inte på nätterna och äter rara fyrfotingar utan dessa busar döljer sig som ubåtar under ytan men tar vår fisk ifrån oss. Om du visste så många strömmingsnät som jag tagit upp och kvar sitter bara skallar och gälar.

Och om du också visste hur ofta näten även är trasiga. Då skulle du bli lika sur som vi blir.

Just nu går laxen till. Och den fiskas bara av urinvånarna, som jag brukar kalla mina fastboende vänner för. De lägger stora flytgarn som är kanske 50 -100 m långa och svåra att hantera för oss amatörer.

Men de kan. Även i hårt väder. Men som sagt, varken väder eller vind är det stora problemet utan våra skinnklädda mindre levande ubåtar.  

Man räknar med att de tar säkert mer än hälften av alla laxar som fastnar i näten. Och de är hur fräcka och listiga och orädda som helst. Förra året så höll en gubbe i laxens stjärt och en bamse till säl i huvudet och väste samtidigt åt fiskaren. Och i år gick en stor lax in i ett nät precis när fiskaren var där. Han kopplade en tamp i båtens för till övertärn på nätet för att ta hand om laxen och då kom en bamse på flera hundra kilo och tog tag i laxen och dök så halva fören i båten kom under ytan. De är inga små pojkar vissa av de där miniubåtarna.

Men nu har kriget eskalerat.  

På förmiddagen idag såg jag ubåtsbärgaren och bekämparen Belos, som syns på fotot ovan, liggandes mellan Bosses och Björns nät.

Och då skall väl kampen kunna bli lite rättvisare.

Militären kan man lita på när det blir allvar och saker kommer till sin spets. Och de kommer också ihåg sina vänner.

Även om 50 år har gått och det gamla kriget inte är  så kallt längre.

 

Detta var blogginlägg # 200.

Om jag skall vara stolt eller skämmas, vet jag inte riktigt säkert?

Ali och Mortada...

..heter Abdulraham respektive Raed i efternamn och är kusiner och kom till Sverige från Irak för 7 månader sedan och är i 20- årsåldern. Alis pappa sålde sin bil för att finansiera sonens resa för att skapa en ny framtid för honom.

De berättar i dagens SvD att de nu är på väg hem igen.

De har inte fått studera och inte heller arbeta utan bor bara på ett flyktingläger i Småland och äter och sover och gör inget produktivt över huvud taget. Och vet inte hur länge de får vänta på uppehållstillstånd eller få avslag.

Så de har beslutat att åka hem igen trots föräldrarnas önskan att de skall bli kvar.

Så här kan vi inte ha det.

Jag lovar att det finns massor av Alis som har kommit hit och som har samma besvärliga läge. De vill komma in i samhället och skapa sig  en framtid och jobba och göra rätt för sig.

Jag träffade för snart 20 år sedan en ung man från Kuba som hade varit ett år i "Ankomstläger" i Enköping för att lära sig svenska mm och nu bodde i en förort med rysk fru och barn. Och ville jobba. Han hade rest till Ryssland och studerat till civilingenjör men ville komma till väst och hamnade i Sverige på något sätt.

Jag hade precis engagerat mig i Horton International och ville bygga upp ett kandidatregister innehållande de 3 översta chefsnivåerna på de svenska IT företagen och behövde någon som hjälpte mig med detta. Fick honom via Arbetsförmedlingen och han hade inte jobbat så mycket med ”data” men ”jag lär mig ganska snabbt”, sa han.

Och det gjorde han.

Yttre Förorten blev snart lite närmare stan och efter 10 år så bodde han i Saltsjö Duvnäs i egen fin villa och hade stor Volvo och motorbåt och var egenföretagare och mycket framgångsrik.

Grattis Tomas!  

Den andra sidan av myntet är inte lika rolig.

Komma hit och förstöra vårt samhälle. Kasta stenar på brandbilar och ambulanser och sticka bilar i brand. Utnyttja vårt välfärdssystem över alla gränser och bara vara kriminell och ställa till elände. Skjutningar i Göteborg och Malmö och andra ställen och kasta handgranater in i restauranger på grund av gängbråk och släktfejder.

Att komma till ett nytt land ställer även krav på vederbörande. Förstår att gamla kulturella skillnader som är nedärvda i generationer gör det svårt att förstå de normer och förhållanden som gäller i det nya landet.

Men man måste anstränga sig och försöka hitta gångbara kompromisser som gör att allt fungerar. Annars går det inte.

Och så kan vi inte ha det!