..även jag..

 ... har blivit morfar.

Den förstfödda Ebba födde en liten Niels för snart 14 dagar sedan i Köpenhamn.

Undrar om jag själv blir lika fånig som de flesta av mina kamrater som redan är där? Och många för massor av år sedan och någon t o m gammelmorfar.

De skall visa foton på mobilen när Doris sitter upp för första gången. Hur kul var det för en som inte ens hade en Niels?

Allt gick bra och redan har mormor och de två mostrarna varit där och beundrat och klappat både här och där som jag förstått det hela.

Sade tidigare "att har man sett ett barn har man sett alla", men det kanske inte gäller längre?

De unga tu gifte sig för två år sedan så allt gick i rätt ordning. "Man skall inte gå prästen i förväg", sa man på landet tidigare Hon har börjat sin specialistutbildning till Allmänläkare och kan vara borta en tid utan att det gör så mycket. Hon verkar  också vara frögurka som sin mor, om du förstår vad jag menar.

Den nyblivna mormodern hade också i o f s haft som hypotes att vara klar med sin läkarutbildning innan vi eventuellt kanske  skulle börja fundera på att skaffa barn. Om vi hade tid och det fanns plats i almanackorna förstås.. Man jobbade ordentligt även för drygt 30 år sedan också.

Men nu var det så här:

I det gamla fideikommisset i Sörmland där min hustru var född, hade man en gigantisk samling av turkiska tavlor från 1700-talet. Det fanns bara en större samling och det var på ett museum i Holland.

Därför var det kutym att den nya turkiske ambassadören skulle göra en lunchvisit på Biby. Så skedde också hösten 1982.

Min dåvarande hustru var med på lunchen och den turkiske ambassadören måste tydligen ha fått en väldigt positiv bild av henne för bara några veckor senare så damp det ner en inbjudan i vår brevlåda på Roslagsgatan. Vi var inbjudna - givetvis var inbjudan på franska, till en vinprovnings- gourmetmiddag på residenset på Djurgården. Klädsel smoking, förstås.

Vi var väl ett 20-tal personer totalt, ett flertal ensamma damer från såväl V&S som Systembolaget som han handlade sina Bourgogner av. Bordeaux drack han överhuvud taget inte. Vill minnas att det stod 8 glas framför var och en och vi provade två till varje rätt.

Han hade min hustru på sin vänstra sida och Carl-Eric Björkegrens hustru på den andra. Carl-Eric höll förresten ett av de sämsta tacktal jag har hört i mitt liv. Och jag har hört många, det lovar jag.

Han försvann något år sedan helt spårlöst. Och är fortfarande borta. Man gissade på att maffian hade sänkt honom i Djurgårdskanalen någon annan att det var hans medarbetare som inte fick vara med och dela den enorma förmögenhet han byggde upp, men jag tror att det var någon annan gäst på någon annan middag, som tog saken i egna händer..

Tillbaks till middagen. Det är möjligt att min hustrus urringning var djupare och mer fylld än fru Björkegrens för hon fick inte många ord eller någon uppmärksamhet av herr excellens ambassadör.

Totalt sett var middagen en fantastisk upplevelse.

Och mer skulle det bli under kvällen. Efter middagen bjöds kaffe et avec och sedan plötsligt blev det dans.

Nu råkade det sig att fru ambassadrisen var i Turkiet så herr ambassadör roade sig ordentligt. Och jag mådde bra i salongerna med de andra gästerna.

I taxin hem berättade Fiffi att herr ambassadören försökte lura upp henne på övervåningen!! "Men jag är ju gift och har dessutom min man här", sa hon. "Jag är inte svartsjuk", sa ambassadören och frågade om han fick träffa henne vid något annat tillfälle, "En lunch, t ex"? "Eller köra dig till jobbet"? "Men jag går i skolan och cyklar till Karolinska" svarade hon. "Men kan jag inte få köra bakom dig när du cyklar"?

Vilken d-a hummer!!

Jag tände själv till på det där och 9 månader senare föddes Ebba. Och 1 termin innan Fiffi var klar med sin utbildning...

Var det bättre och hetare förr?

nio månader senare

..har skrivit lite om detta men ur ett annat perspektiv. Nu är det fortsättning på den turkiske ambassadörens middag.

Det var en mycket lång förlossning. Vill minnas att det tog 64 timmar innan Ebba äntligen kom ut. Vi slet ut 7 barnmorskor och de kom tillbaka på nytt skift och förvånade sig att vi fortfarande var kvar. Fiffi var såväl gymnastikdirektör i en tidigare utbildning som ryttarinna i ungdomsåren och hade tydligen ett vältränat bäcken. Och det lär inte vara till fördel när man skall föda även om det låter så. När vi kom in så nämnde vi - när det första gången var dags att ta in en narkosläkare, att vi har en mycket nära och kär vän, Gunilla, som just jobbar på Danderyd som narkosläkare. De tittade avmätt på oss och sade " att vi tar den som har jouren just nu"..

"Absolut" sa vi och backade sakta bakåt. Åtminstone jag som inte låg och skulle föda.

Det gick så lång tid att de till slut försökte stoppa hela processen så att modern skulle kunna återhämta sig och inte bara ligga där och krysta utan att något händer. Ebba höll emot och ville inte komma ut i kylan.

Till slut enade man sig att nu får vi ta till den stora släggan och se att det hände något. Man ringde på narkosjouren och vem kommer inte in om inte Gunilla. "Hej, jag har sett att ni fortfarande är kvar. Jag har bevakat från bakgrunden".

"Nu kör vi", sa Gunilla! Epidural i ryggen - om det heter så, och något påhejande via andra kanaler, och jag stod fånigt vid huvudändan och försökte trösta och heja på varannan gång. Man känner sig - åtminstone jag, fruktansvärt onyttig och vill men kan inte göra ett skit. Jag tror inte att det berodde på att jag satt hemma och tittade på hockey VM när de andra höll på och profylaxandades. Heter det så? Jag var ju inte med.

Nu var det också så, att under hela halva graviditeten, så skämtade vi inom den närmaste kretsen, om turken hann före i alla fall. Cognacen var ju så god i salongen där jag satt och sällskapet trevligt och ibland går tiden fort...

Allt flöt på och till slut sa Gunilla: " Kom ner till mig så får du se ditt barn födas". Inte tordes jag men hon tog mig i handen och vad ser jag? Ett litet huvud skymtar med ett kraftigt och mörkt hår!!

Är det något jag inte har, kan jag berätta för er som inte känner mig, så är det kraftigt och mörkt hår.

Hann turken före i alla fall?

Det var mycket gliringar inom familjen den närmaste tiden.

När allt var klart så började minst två "pipar" kalla Gunilla tillbaka till andra uppgifter. Men det var väldigt tyst under tiden som var viktig för oss. Hade hon någon hemlig knapp?

Man behöver inte ha någon större fantasi för att förstå att hon blev utsedd till Ebbas Gudmor och har skött det med en äran.

Och Ebba gick inte bara i mammas utan även i Gudmors fotspår när det gäller yrkesval.

Spännande tid

Min förstfödda Ebba, är inne i 40e veckan av sin graviditet och skall föda i Köpenhamn på söndag om jag har fattat allt rätt. En liten Niels väntar vi alla på. Den dyre faderns far hette Niels och gick bort alldeles för tidigt, så det är väl helt korrekt.
Ebba är både nyfiken och läkare och ultraljudsapparaterna har numera god upplösning, så det var inte så svårt för henne att se vad det skulle komma ut för en hen..

Får i detta sammanhang en association av vad som hände för kanske drygt 40 år sedan. Min äldste kompis Aje och hans Gittan hade precis fått sitt första barn på Allmänna BB i Liljansskogen. Förlossningen blev tydligen lite komplicerad, så barnmorskan bad Aje att lämna förlossningssalen. Då sade Aje med hyggligt myndig röst: "Jag är själv läkare". Då svarade den erfarna barnmorskan snabbt: "Då skall du definitivt gå ut"!

I alla fall. Min erfarenhet var ganska ringa vad det gäller små barn, men jag hade övat hyggligt på hur barn tllverkades och så gillade jag Aje och Gittan, så jag traskade upp till BB ett antal dagar senare eftersom Gittan låg kvar och Aje jobbade i Nynäshamn.
Lite förstod jag om barn i alla fall. Det var ju de kunde ju inte läsa vid den åldern så jag köpte några barntidningar så sonen kunde kanske åtminstone titta på bildrna. Och lakrits var nog lite starkt, så det blev mer åt  smågodishållet.
Med mina små paket i hand frågade jag artigt i receptionen "vilken sal fru Dahl låg på"?
"När kom hon in"? blev motfrågan. "För tre eller fyra dagar sedan, tror jag" svarde jag.
Du skulle ha sett blicken på receptionisten!!!
Den sade "din förbaskade skitstövel, och här kommer du nu först och din kvinna har legat här ensam i flera dagar"!!

I går köpte jag på XL bygg en liten gunga för barn. Hängde upp den försiktigt i änden av ställningen till min hängmatta, och tog ett foto på gungan som jag sedan skickade till Ebba och Erik och sade " att om lille Niels i sommar vid besök på Landsort, tycker det blir för tråkigt att ligga i barnvagnen och bara titta på måsar och moln, så har morfar köpt en liten gunga som han kanske tycker det är roligt att gunga i".
Tror inte riktigt att jag har berättat historien om BB för dem, för kommentarerna var lite ljumma.  

gungan forts..

Fick en obehaglig upplevelse för några veckor sedan. Jag åker ofta ensam med min pulpetbåt mellan Ankarudden och Landsort. Tidig vår och ganska sen höst också. Härligt att kunna styra sin tid. Men är det för grisigt  på havet och vinden hård från syd, så tar jag faktiskt Waxholmsbåten. Eller borde åtminstone göra det kanske lite oftare..
Men nu när det var ovanligt varmt och även hygglig temperatur i havet, så därför hoppade jag i vattnet vid bryggan i Norrhålet på Landsort. Målsättningen var att kolla hur svårt det var att ta sig upp i båten om jag av någon anledning skulle falla överbord och behövde kravla mig upp igen.
Jag kom inte upp!! Hur jag än försökte.
Hittade inget ställe att få de lämpliga greppen för att dra mig upp. Och hade inte heller några tunga kläder på mig som jag oftast har.
Hm! Inte bra.

Åkte förbi bygghandeln och provköpte en gunga som jag skall försöka montera på något sätt för att jag med hjälp av den, kan ta mig ombord på ett enkelt och säkert sätt.
Bakgrunden till min tanke var en historia som jag hörde för kanske 20 år sedan.
De unga och glada ungdomarna hade hyrt sig en stor och fin segelbåt för en veckas härlig segling i Medelhavet. De kanske var italienare - vad vet jag men vi kör på det. Efter ett antal dagar till sjöss blir det bleke. Solen skiner men båten rör sig inte pga av så lite vind. Man låser skoten för inget händer.
Då säger Pietro: " sisten i havet är en lort" fastän på italienska. Ingen stolt italienare vill vara en lort, så plask plask plask så ligger 8 glada italienare i det ljuva havet. Plötsligt kommer man på. Det är ingen kvar ombord. Båten har höga fribord och det är helt omöjligt att komma ombord. Man gör allt- dyker ner några stycken under ytan och försöker skjuta upp någon lätt person för att försöka nå relingen. Men man är inte i närheten. Och så sakta börja det långsamt bli lite vind. Båten börjar röra sig ifrån dem och de kan absolut inte göra någonting.
Känn in situationen. Vilken rysare!! Båten hittas ett antal dagar senare drivande tom på havet.
Usch!