IRL

Vet du vad IRL betyder? Om inte, hur gammal är du?
Skickade just ut en liten julbetraktelse från min mobil till ett urval av mina vänner som fanns i min adressbok på telefonen. Där la jag in en länk till en julbetraktelse - eller kanske hellre en julkortsbetraktelse, som är kopplade till denna blogg och som står efter detta inlägg.
Nu är det så, att länken på telefonen blev på fler än en rad, så när man klickade på den, så kom man inte hit. ( Jag gjorde ett själv ett "provskott" och då fungerade det).
Flera av mina jämnåriga manliga kamrater ringer då eller skriver: "Du, jag kommer inte åt länken"!
Fd svägerska Eva, berättade i sammanhanget att hon inte heller kom åt länken, men kopierade den och la den på en rad och sedan klickade på den och då kom hon fram direkt.
Hon är veterinär och har varit van att klara sig själv och lösa sina problem.

Så, grattis du som kan läsa det här.
Du har också lyckats! 

En liten julkortsbetraktelse

Nu är det så dags igen, eller? Förr var det väldigt naturligt att man satt en kväll så här års och skrev julkort till sina vänner och bekanta och lade stora buntar på den gula brevlådan.
Jag slutade själv ganska tidigt med det och övergick till elektroniska julhälsningar "för att spara miljön", sa jag . Och kanske egna kostnader och tid också. Men det sa jag inte.
Nu pratar vi om ca 20 år tillbaka. Jag var ju avhoppad från mitt beting att stödja och främja svensk järn - och stålindustri, och kallades därför av mina gamla KTH - kompisar för Data Larson.
Och då tänkte jag göra rätt för den benämningen.
Gode vännen Peter  följde senare efter med sina sjungande och dansade renar och sedan fortsatte det  fram till idag med alltifrån blinkande julgranar till foton på gigantiska familjer eller bara barnbarn.
Men börjar det inte sakta avta? Att de fysiska julkorten gör det är ju klart. Förr hade man hel bord eller hyllor fulla med kort, men nu är det glesare. Eller har jag blivit mindre populär, vilket inte är helt osannolikt.
Kommer ihåg ett tillfälle när jag var försäljningschef på Sperry Univac på 80-talets början och vi gick runt och kollade hur många julkort vi själva hade fått från våra kunder. Av mina säljare hade Gert absolut flest kort på sin hylla. Men när jag tittade närmare efter, såg jag att de flesta tyvärr var från leverantörer och inte från kunder...
Är det också för mycket Facebook och Twitter och Instagram som har gjort oss medietrötta att även de elektroniska hälsningarna minskar i antal?
Bortsett från allt
God Jul och Gott Nytt År
Sten

Hälsa

Att ha hälsa när man passerat + 75 är bra. Skavanker finns nog hos alla men man får försöka hjälpa till själv genom att göra vad man kan när det gäller mat, sprit och motion/träning.
Hälsa skall man också göra på sina medmänniskor. Min pappa lärde mig redan som liten att när man kommer in i ett rum med andra människor, så hälsar man. Är det aktuellt att gå runt och ta i hand så skall man göra det, annars i andra fall kan det räcka med ett glatt "Hej".
Jag har tidigare skrivit om mina "uppfostringspromenader" runt Svandammssjön på mornarna och  även om "Dödens väntsal" som jag kallar herrarnas omklädningsrum på F&S.
De äldre fungerar väl halvhyfsat men de yngre är katastrof vad gäller vanlig artighet. Ingen verkar ha haft någon pappa.
Min fd svärfar var specialist på detta. Var han än kom, så handhälsade han med hög och tydlig stämma. Och hörde han inte vad den andra svarade, så frågade han om. Och om någon svarade Adolf, så kom genast "har du inget efternamn"? Tror dock inte att någon svarade Hitler, vad jag kan komma på.
Och är det så förbaskat svårt att försöka lyssna vad den andre säger i stället för att koncentrera sig på att komma ihåg vad man själv heter när man själv skall presentera sig? Det borde man väl kunna...
För X antal år sedan, skulle jag på middag hos en granne som bodde en bit bort. (Ni märker "Diskretion är hederssak")!
Det var sommar och sol och jag var - som jag brukar säga, lika brun som en hundlort. Med solblekt hår (lika vitt som vanligt alltså) och säkert något långhårig med ryttmästarkrull i nacken. Kände mig stark.
På middagen bland gästerna var en granne till grannen också bjuden. Grannen hade pratat gott om henne och alla hennes äventyr i världen och att hon var en parant och mycket förmögen änka.
Uppfattade också att grannen hade pratat gott med henne om mig, men då givetvis i helt andra termer tyvärr.
När jag presenterade mig för henne och tittade henne i ögonen sa jag med hög och tydlig stämma: "Sten Larson"! Det var väl ingen anledning att ljuga om det. Då svarade hon ljuvt: "B-o Larsson.
Men det hette hon inte nuförtiden utan när hon var ung och ogift! Hon hade haft ett annat efternamn i +X år. Jag svarade rappt: "Det här gick fort..." och det blev en rolig kväll med mycket skratt.
Har jag skrivit tidigare om den unge amerikanske IT gubben som fick vara med på en annan fest hos en annan kompis för + 40 år sedan? Säg att vi var ett drygt 20 tal på kalaset och jag visste, eftersom jag då jobbade på ett USA baserat data företag, att många amerikanare var duktiga på att komma ihåg namn. Och jag hade dessutom märkt att han frågade om vad jag hette när jag presenterade mig och han försökte också uttala mitt namn.
Så jag gick fram till honom och frågade efter någon timme: "Vad heter jag"? "Scteen", svarade han ögonblickligen. "Och vad heter hon där"? "Kaarin". "Och där"? "Godron". "Borje, Gostaf, Klaas osv.
Hon tog hela gänget och dessutom hade han i de flesta fall aldrig hört namnen tidigare. Imponerande och något för oss andra att försöka leva upp till också.
Det är väl också en artighet att göra det.

Nobelbanketten

Inte i år heller! Snart rinner väl vattnet ut totalt! Eller också finns det inget vatten i ån?
Det var ju faktiskt två som fick litteraturpris i år. Men inte jag! Hade hängt ut fracken till vädring redan i oktober, men till ingen nytta.
Patrik Svensson, som skrev den fina boken Ålevangeliet, som jag läste alldeles nyss, får Augustpriset för sin första bok, men inte jag. Inte ens Nobelpriset. Och jag är ju dessutom granne med Lasse Heikensten, Nobelstiftelsens VD på Landsort.
Och jag har ju dessutom förra året skickat 2 ex av min bok Pappas Prinsessors kok - och klokbok till Horace att ge ett ex till Katarina också .
Men jag har 100 meter ifrån där jag bor i Nynäs, till Chokladhuset. De har uppdraget att varje år till efterfesten efter Nobelmiddagen, göra 2000 bitar choklad som skall anknyta till årets tema på banketten. Och de håller ingredienserna lika hemliga som med maten på banketten som skall ätas under kvällen.
På min hemväg från Coop köpte jag 6 bitar för 100 kr att njuta till en liten avec efter den egna måltiden som bestod av  potatismos och fläskkorv.
Olika falla ödets lotter.
PS Årets hemliga krydda var kummin.  DS

Marie Fredriksson

Gick bort alldeles nyss. Alldeles för ung.
Ikväll sände TV1 ett minnesprogram med henne och Niklas Strömstedt som spelades in för ett antal år sedan. Med facit i hand kändes hennes texter ännu mer aktuella. Jag har aldrig varit någon musikant eller musikälskare och vet om detta knappt någonting.
Men jag har alltid gillat Marie och hennes  härliga framtoning och energi.
Glömmer aldrig ett morgonprogram  - förmodligen också på TV1 för säkert + 20 år sedan eller så.
Det var i Luciatid och en ytterligare person i soffan var Birgit Nilsson.
Programledaren ville att de skulle sjunga Luciasången men Birgit var mycket tveksam. Det var tidigt på morgonen och hon var förmodligen inte "uppsjungen".
Då sitter den  då - kanske 30- åriga Marie bredvid och säger till La Birgit. "Jag kan börja, så hänger du på bara!"
Marie körde a Capella men Birgit tordes inte hänga på. Det självförtroendet gillade jag.
Det är väl ungefär som att jag stod på driving rangen och sa till Tiger Woods som stod bredvid. " Om du tar tillbaka swingen lite högre, så kommer du säkert att träffa lite bättre!"
Skillnaden är kanske att Marie kunde sjunga och jag knappt träffa bollen.

Har ni saknat mig?

Nu är mobilen snart full av påpekanden om att jag bara latar mig. Gör ingen nytta eller skriver några tänkvärda inlägg.
Icke så. Här kommer ett.
Det är just nu stor konflikt mellan Telia som just köpt TV4 och COM Hem. Alla skyller på alla. Som vanligt alltså, och vi "small people", som gamle Ericson chefen och nu ordförande i styrelsen för det multinationella företaget BP, Carl Henrik Svanberg, sa i en intervju när BP skitade ner halva södra USAs sydkust genom en oljeborrningsolycka.
Det är ju inte alltid man kan översätta i huvudet rätt av. "Small people" betyder  inte den "lilla människan" som vi säger på svenska utan på engelska betyder det dvärg.
Och det var kanske inte så lämpligt när massor av olja och elände och pollution  flöt in till kusterna och påverkade inte bara människors badstränder utan hela miljön.
Nog om detta.
När jag bodde i Brf Södermanland 37 på Lidingö, så var jag under ett antal år, ordförande i föreningen. Alla måste göra lumpen och bidra om man skall bo i en Brf förening, tycker jag.
Det är ju lite av hela grejen.
Då skulle vi handla upp telefoni, TV och dataanslutning. Eftersom jag hade varit i "branschen" påtog jag mig uppdraget.
Och jag hade ju lärt mig, att när problem uppstår, så sker det alltid i gränssnittet mellan två leverantörer.
De skyller alltid på varandra, och så kommer vi "small people" i kläm, oberoende hur långa eller korta vi är..
Min åsikt var "lägg äggen i samma korg, men se till för tusan att korgen håller!"
Då kan de inte skylla på någon annan.
Problemet redan då var, att korgen höll inte.
Jag döpte dem i min korrespondens till COM Bort.
Och där vi nu också. T o m min C More Golf är nersläckt.
Och himla tur för dem - och mig, så kunde jag igår i en repris, beundra min son Henrik Stenson torska till resten av golfvärldens giganter genom att vinna på Bahamas. Fantastisk prestation, så nu får han tillhöra fadershuset igen och inte vara utstött, som han vart största delen av året.
Även Fantomen är hård mot de hårda.