Att ha hälsa när man passerat + 75 är bra. Skavanker finns nog hos alla men man får försöka hjälpa till själv genom att göra vad man kan när det gäller mat, sprit och motion/träning.
Hälsa skall man också göra på sina medmänniskor. Min pappa lärde mig redan som liten att när man kommer in i ett rum med andra människor, så hälsar man. Är det aktuellt att gå runt och ta i hand så skall man göra det, annars i andra fall kan det räcka med ett glatt "Hej".
Jag har tidigare skrivit om mina "uppfostringspromenader" runt Svandammssjön på mornarna och även om "Dödens väntsal" som jag kallar herrarnas omklädningsrum på F&S.
De äldre fungerar väl halvhyfsat men de yngre är katastrof vad gäller vanlig artighet. Ingen verkar ha haft någon pappa.
Min fd svärfar var specialist på detta. Var han än kom, så handhälsade han med hög och tydlig stämma. Och hörde han inte vad den andra svarade, så frågade han om. Och om någon svarade Adolf, så kom genast "har du inget efternamn"? Tror dock inte att någon svarade Hitler, vad jag kan komma på.
Och är det så förbaskat svårt att försöka lyssna vad den andre säger i stället för att koncentrera sig på att komma ihåg vad man själv heter när man själv skall presentera sig? Det borde man väl kunna...
För X antal år sedan, skulle jag på middag hos en granne som bodde en bit bort. (Ni märker "Diskretion är hederssak")!
Det var sommar och sol och jag var - som jag brukar säga, lika brun som en hundlort. Med solblekt hår (lika vitt som vanligt alltså) och säkert något långhårig med ryttmästarkrull i nacken. Kände mig stark.
På middagen bland gästerna var en granne till grannen också bjuden. Grannen hade pratat gott om henne och alla hennes äventyr i världen och att hon var en parant och mycket förmögen änka.
Uppfattade också att grannen hade pratat gott med henne om mig, men då givetvis i helt andra termer tyvärr.
När jag presenterade mig för henne och tittade henne i ögonen sa jag med hög och tydlig stämma: "Sten Larson"! Det var väl ingen anledning att ljuga om det. Då svarade hon ljuvt: "B-o Larsson.
Men det hette hon inte nuförtiden utan när hon var ung och ogift! Hon hade haft ett annat efternamn i +X år. Jag svarade rappt: "Det här gick fort..." och det blev en rolig kväll med mycket skratt.
Har jag skrivit tidigare om den unge amerikanske IT gubben som fick vara med på en annan fest hos en annan kompis för + 40 år sedan? Säg att vi var ett drygt 20 tal på kalaset och jag visste, eftersom jag då jobbade på ett USA baserat data företag, att många amerikanare var duktiga på att komma ihåg namn. Och jag hade dessutom märkt att han frågade om vad jag hette när jag presenterade mig och han försökte också uttala mitt namn.
Så jag gick fram till honom och frågade efter någon timme: "Vad heter jag"? "Scteen", svarade han ögonblickligen. "Och vad heter hon där"? "Kaarin". "Och där"? "Godron". "Borje, Gostaf, Klaas osv.
Hon tog hela gänget och dessutom hade han i de flesta fall aldrig hört namnen tidigare. Imponerande och något för oss andra att försöka leva upp till också.
Det är väl också en artighet att göra det.
Hälsa skall man också göra på sina medmänniskor. Min pappa lärde mig redan som liten att när man kommer in i ett rum med andra människor, så hälsar man. Är det aktuellt att gå runt och ta i hand så skall man göra det, annars i andra fall kan det räcka med ett glatt "Hej".
Jag har tidigare skrivit om mina "uppfostringspromenader" runt Svandammssjön på mornarna och även om "Dödens väntsal" som jag kallar herrarnas omklädningsrum på F&S.
De äldre fungerar väl halvhyfsat men de yngre är katastrof vad gäller vanlig artighet. Ingen verkar ha haft någon pappa.
Min fd svärfar var specialist på detta. Var han än kom, så handhälsade han med hög och tydlig stämma. Och hörde han inte vad den andra svarade, så frågade han om. Och om någon svarade Adolf, så kom genast "har du inget efternamn"? Tror dock inte att någon svarade Hitler, vad jag kan komma på.
Och är det så förbaskat svårt att försöka lyssna vad den andre säger i stället för att koncentrera sig på att komma ihåg vad man själv heter när man själv skall presentera sig? Det borde man väl kunna...
För X antal år sedan, skulle jag på middag hos en granne som bodde en bit bort. (Ni märker "Diskretion är hederssak")!
Det var sommar och sol och jag var - som jag brukar säga, lika brun som en hundlort. Med solblekt hår (lika vitt som vanligt alltså) och säkert något långhårig med ryttmästarkrull i nacken. Kände mig stark.
På middagen bland gästerna var en granne till grannen också bjuden. Grannen hade pratat gott om henne och alla hennes äventyr i världen och att hon var en parant och mycket förmögen änka.
Uppfattade också att grannen hade pratat gott med henne om mig, men då givetvis i helt andra termer tyvärr.
När jag presenterade mig för henne och tittade henne i ögonen sa jag med hög och tydlig stämma: "Sten Larson"! Det var väl ingen anledning att ljuga om det. Då svarade hon ljuvt: "B-o Larsson.
Men det hette hon inte nuförtiden utan när hon var ung och ogift! Hon hade haft ett annat efternamn i +X år. Jag svarade rappt: "Det här gick fort..." och det blev en rolig kväll med mycket skratt.
Har jag skrivit tidigare om den unge amerikanske IT gubben som fick vara med på en annan fest hos en annan kompis för + 40 år sedan? Säg att vi var ett drygt 20 tal på kalaset och jag visste, eftersom jag då jobbade på ett USA baserat data företag, att många amerikanare var duktiga på att komma ihåg namn. Och jag hade dessutom märkt att han frågade om vad jag hette när jag presenterade mig och han försökte också uttala mitt namn.
Så jag gick fram till honom och frågade efter någon timme: "Vad heter jag"? "Scteen", svarade han ögonblickligen. "Och vad heter hon där"? "Kaarin". "Och där"? "Godron". "Borje, Gostaf, Klaas osv.
Hon tog hela gänget och dessutom hade han i de flesta fall aldrig hört namnen tidigare. Imponerande och något för oss andra att försöka leva upp till också.
Det är väl också en artighet att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar