En riktig skitdag!!

Idag är det fredagen den 20 februari. Man skulle kunna tro att det är klockan  13.13 fredagen den 13/13 år 2013.

1) Mina Eurocine aktier, som jag har i bolaget och som jag väntar en större uppgång på så att jag kan sälja hela rasket och kvitta mot tidigare förluster och därmed likvidera bolaget, störtdök 56 %. Den kund som man väntade på att skriva utvecklingskontrakt med, drog sig ur.
Och nu skall man försöka driva det själva framåt. Kommer att ta åratal och mera pengar.

2) Mitt transportbolag av mina goda droppar som jag köper i Spanien  och Tyskland på nätet, har fått tillbaka lådorna med Gin och Whisky till Tyskland. Svenska Posten och Tullverket satte stopp. Och detta har ju fungerat i minst 10 år utan problem och har varit till stor glädje för mig och mina vänner.

3) Mina surt förvärvade pengar till min pension, som ligger i en Stiftelse i Värmland, har problem med den gamle ägaren av bolaget och ny styrelse utsedd av Länsstyrelsen har tagit plats och försöker nu mota ut alla bolag som inte har ngn nämnvärd verksamhet. Och håller inne ca 55 000 kr för ev om framtida rättegång går den gamle ägarens väg.

4) Dessutom så köper de och säljer i mina fonder lite hur som helst, verkar det som. Och har betydligt lägre värde på fonderna än vad Morningstar uppger.

5) Tänkte höja mitt utgiftstak per månad genom att belåna huset på Landsort med ngt slags Seniorlån. Juristen på SHB säger idag att det går inte för huset står på ofri grund och arrendetiden är för kort.

6) Om man skulle välja att kliva upp på vinden så skulle antingen repet eller takbjälken säkert gå sönder.

7) Undrar hur min dubbla Jack Daniels on the  rocks kommer att smaka i kväll? Surt förmodligen!



 

Svårt med kommunikation

I morse på TV, berättade lokalredaktören, att alla skolor hade fått bidrag från staten för att höja läraranas lön med + 2 %.

Jättebra!

Men inte den privata skolan Academedia, som dessutom var väldigt lönsam. Där låg dessutom lärarnas löner i snitt 2 499 kr lägre än i de kommunala skolorna. Häpp!

Fru kommunikationsdirektören Paula Hammarskog intervjuades av reportern och som också konfronterar henne med dessa fakta. Då stirrar hon in i kameran och kommenterar med följande intelligenta svar: "Så är det absolut inte. Våra samtliga lärare har lön efter kompetens".

Hallå!

Det innebär givetvis då att majoriteten av deras lärare har betydligt sämre lön än alla andra lärare som i sin tur innebär att de är också betydligt sämre lärare eftersom de har lön efter kompetens.

Där tänkte hon väl lite galet, eller hur?

Tänker ibland också på Auktionsfirmor och deras vanskliga kommunikation till marknaden.

Man läser ibland i SvD, i stora annonser från t ex Uppsala Auktionsverk, där de verkligen vill uppmana sina säljande kunder att komma och lämna in sina alster för nu får de ordentligt betalt för sina varor.

Men innebär inte detta också, att deras köpande kunder, betalar alldeles för mycket just nu?

Är det ovanligt bra betalt för den ena är det ovanligt dyrt för den andra. Svårt med kunder!

  

Stor höfvding - stort tält

Var för en vecka sedan och besökte Skandia i Eskilstuna, som förvaltar mina surt förvärvade pensionspengar.

Min vanliga Mia var upptagen så jag fick träffa Fredrik på företagssidan. Han satt i ett prydligt hörnrum med fin utsikt över Fristadstorget. Kände direkt att jag måste berätta för honom en liten anekdot som hände mig 1971 - första veckan på mitt första jobb efter KTH.

Så här var det. Jag blev Bergsingenjör för att min pappa ville det och han tyckte det var det absolut finaste yrke man kunde bli i Sverige och jag visste inte vad jag annars skulle göra. Och detta var ett stort misstag. Så därför har jag sagt till mina döttrar att "välj det som intresserar er". Är det kul och inspirerande, så blir man ofta bra på det.

Och då förstår du att jag blev ingen bra ingenjör. Janne Vrålvass, som gick på Maskin och jag kämpar fortfarande när vi ses på golfbanan eller på någon fest, om vem som var den sämsta ingenjören på KTH de åren och ingen av oss ha ännu gett sig i den kampen.

Under hela studietiden hade jag en målsättning att bli klar utan att ha satt min fot i vare sig en gruva eller på ett stålverk. Gruva klarade jag som metallurg, men järnverk gick jag bet på pga av några obligatoriska studieresor.

De andra kurskamraterna åkte varje sommar upp till Domnarvets Järnverk i Borlänge eller till Sandviken eller Uddeholm och smälte järn och valsade stål eller vad det man nu håller på med på sådana stora otäcka fabriker. De lärde sig säkert mycket och kul hade de tillsammans. Det sista saknade jag.

Jag jobbade någon sommar på Bofors Härdverkstad i Stockholm - som får bli ett kapitel för sig, och några sommar på olika institutioner på Bergs och någon sommar på ett Johnson företag i Nynäshamn med diverse verkstadsjobb som att bygga provugnar med asbests. Som jag  hanterade med bara händerna. Vi visste ingenting då. Men oj vad det kliade på kvällarna när man kom hem...

Vi måste nämligen ha viss yrkesrelaterad praktik för att få ut examen så småningom. Och jag ville inte lämna storstaden, så då blev det på detta vis. Meritlistan på jobb var också väldigt tveksam vid examenstillfället fick jag veta.

Det här verkar bli långt!! Jag har ju inte kommit någonstans i historien ännu...

I alla fall.

Även efter Bergsingenjörsexamen hade jag inte ändrat mig utan kanske tvärtom. Jag ville inte till Norrland eller Dalarna där bruken fanns.

Professor Collin på Institutionen för Värme & Ugnsteknik, hade ett litet lönsamt extraknäck. Och han var inte ensam bland profeterna på KTH. De hade egna små lådor på sidan om där de kunde fakturera företag för deras tjänster. De kom lite sent till föreläsningarna och gick lite för tidigt, för den egna andra verksamheten var mer lockande och även betydligt mer lönsam.

Han hade startat ett företag som hette RCC - Rolf Collin Consulting och hade nu fått ett stort uppdrag från Svenska Philips att vara tekniska experter i ett projekt att ta fram och exploatera högintensiva IR värmare för industrin. Som de vi har på balkongerna men 100 gånger starkare och därmed en annan våglängd och industrianpassade. Tror jag!

Han behövde snabbt anställa några ingenjörer som skulle komplettera Philips egna marknadsförare med teknisk kompetens. Och som han kunde fakturera för i sitt eget bolag..

Och en av dem blev jag. 3 000 kr i månaden fick jag.

Jag hade aldrig i mitt liv arbetat på ett kontor och visste intet om hierarkier eller något annat som rörde kontorsslavars och tjänstemäns arbetsplatser.

För att jag så fort som möjligt skulle lära mig vad jag skulle vara teknisk expert på, så skulle jag tillbringa första veckan på Svenska Philips huvudkontor på Tegeluddsvägen i Stockholm. Ljus-avdelningen låg på 13:de våningen i det stora huset och eftersom det inte fanns något ledigt rum till mig, fick jag tillfälligtvis sitta i den allra högste chefens rum. Han var nämligen sjukskriven på grund av en hjärtattack. Det var nämligen så, att han hade nyligen börjat prassla med sin sekreterare.
Hon var säkert 30 år yngre, snygg som tusan och tydligen inte speciellt blyg av sig. Och det sistnämnda tålde tydligen inte den store höfvdingens hjärta.

Hans tjänsterum var i hörnet på 13:de våningen. Ett enormt rum. Hade de andra en eller två moduler så hade han säkert fem. Äkta mattor låg ovanpå den heltäckande mattan. I ena hörnet stod ett set golfklubbor, skrivbordet var gigantiskt och i mahogny, mässingslampor på golv och skrivbord, en soffgrupp i skinn med besöksstolar och ett litet piffigt kylskåp med några mini skumpaflaskor, mineralvatten och olika juicer. Och precis utanför låg sekreterarens rum som man fick gå igenom för att komma in i hans rum. Givetvis med en liten panel utanför dörren med röd och grön lampa så man inte bara rusade in och hittade chefen och den paranta sekreteraren sittande i hans knä och guppandes mitt i ett innerligt stenografitagande.

Detta såg jag då men förstod ingenting vad det betydde i verkligheten.

Vid detta skrivbord satt jag första dagen och försökte läsa in det som jag var expert på som sagts. Per, som arbetade på marknadsavdelningen, skulle ha ett kundmöte på eftermiddagen och frågade mig på lunchen om de kunde få sitta i mitt rum så kunde jag få vara med och lyssna och kanske lära mig lite av ruljangsen.

"Visst," sa jag, "det är inga problem".

Vid 3- tiden surrade det till på mitt skrivbord och jag försökte lista ut hur man besvarade signalen för att det skulle lysa grönt utanför. Det tog lite tid för, som tidigare sagts, så hade jag just kommit ut från KTH. Och inte hade jag heller någon parant sekreterare i knät som jag kunde fråga. Efter alldeles för lång tid hittade jag knappen och Per och två äldre herrar, herr VD och herr Teknisk Direktör för ett halvstort företag i Småland kom in i rummet. Eftersom jag var hyggligt väluppfostrad, klädd i mörk kostym med sidenslips, som man hade på den tiden, så gick jag herrarna till mötes, hälsade artigt, presenterade mig vid namn och bad dem att slå sig ner i sittgruppen. Av finaste skinn.

De satte sig hovsamt och tittade sig storögt omkring i rummet. Jag erbjöd mineralvatten eller juice - inte skumpan för den hade jag andra planer för, och de nickade andaktsfullt och sade: "Ja, tack".

De satte sig i soffan, Per på en stol ena sidan om bordet och jag på den andra. De tittade storögt på mig, lämnade vördnadsfullt över sina visitkort till mig och eftersom jag inte hade några egna kort ännu och inte visste vad jag skulle göra, så sköt jag över dem till Per. Och Per gav dem var sitt kort.

De tittade hela tiden på mig och började lågmält att berätta vad de kom ifrån, vad deras företag sysslade med och varför de var där. Jag nickade som jag gör när folk berättar saker. Vare sig jag begriper eller inte.

Sedan  - fortfarande vändande sig mot mig, undrade de var vi kunde göra för dem. Eftersom jag inte visste något om något, tittade jag på Per och han berättade och besvarade deras följdfrågor och jag nickade igen efter varje mening. Så höll det på i säkert en timme. Och jag sade under denna timme inte ett enda ord.  De vände sig hela tiden mot mig, jag tittade på Per och han besvarade frågorna och jag nickade.

Mötet var slut, de bugade djupt och tackade och Per följde dem ut och jag återgick till mitt enorma skrivbord och fortsatte läsa på kapitel 1 vad IR värmning var bra för.

Tänkte inte mer på detta möte den närmaste månaden eller så.

Men sedan gick det sakta upp för mig vad smålänningarna berättade för sina kollegor när de kom hem till kontoret igen.

"Grabbar, lägg ett namn på minnet för framtiden. Sten Larson, heter han. En ung kille, säkert inte 30 år gammal, har förmodligen en jättehög position inom Svenska Philips redan vid den åldern. Ni skulle sett hans kontorsrum. Äkta mattor, golfklubbor i hörnet, skinnsoffgrupp av rätta slaget, kylskåp med godis och han yttrade inte ett ord under hela mötet. Inte ett ord! Verkar förstå allt, men sade inget utan det fick hans hantlangare göra. Han bara nickade hela tiden. Den grabben kommer förmodligen att gå hur långt som helst så småningom"!

De, som var erfarna och kunde det där med moduler mm, kunde läsa min omgivning och trodde givetvis att det var mitt rum och inte den hjärtsvage direktörens. Och jag fattade ingenting då, heller, men har skrattat mycket åt det efteråt.

If you can´t make it, fake it!

En glad muslim

Sådana finns det säkert många utav. Och även elaka tyvärr. Precis som alla andra folk.

Jag känner tyvärr alldeles för få muslimer men träffade en kul kille på slutet av 60- talet. Kommer nu ihåg att det var 1967 för det skulle bli övergång till högertrafik den 3/9.

Jag skulle en sommar göra praktik på Bofors Härdverkstad på Liljeholmen i Stockholm. Pappa Eric hade fixat till så jag fick en praktikplats där under studieåren på KTH. 

Jobbet var skitigt och tungt och ganska tråkigt men det fick gå an i alla fall. Jag behövde ju ha praktik och jobbet låg i Stockholm.

Under denna sommar så jobbade där också vår vän. Han kom ifrån dåvarande Teheran och hans pappa i sin tur var chef för Scania-Vabis i landet. Och skickade ut grabben för att han skulle få lite nya aspekter på livet, kan man tänka.

Vi "studenter" som gubbarna kallade oss, lärde känna varandra lite och pratade på raster och efter jobbet.

Kommer ihåg tre händelser och som har blivit kvar i skallen.

 

1) Jag frågade honom en gång "om han inte skulle gå ner på knä i riktning mot Mecka och be flera gånger per dag"?

Han svarade lugnt och avspänt "att han inte visste åt vilket håll Mecka låg". Och det visste inte jag heller.

 

2) Vi beställde vår lunchmat från en cateringfirma som kom och levererade den för det var dåligt med krogar nere i Liljeholmens industriområde. Och han var väldigt förtjust i Pyttipanna som ofta fanns på menyn.

Och då frågade jag honom om han fick äta fläsk? För ibland så brukar en del kök blanda i lite för att spara pengar.

"Nä, det tror jag inte," sade han, " men hur i hela friden skall jag veta om det är fläsk i Pyttipannan"?

 

3) Men en sak var allvarligare. Vi alla "gubbar" blev ju hemskt smutsiga efter en arbetsdag på verkstadsgolvet.  Även två studenter. Så när vi kom in i omklädningsrummet efter dagens slut, så hade var och en ett eget skåp och där  hängde vi våra smutsiga kläder och sedan in i duschrummet där duscharna var uppställda på rad utan några bås direkt.

Men inte vår nyfunne vän.

Han tog aldrig någonsin av sig kalsongerna i andra gubbars närvaro. Inte en gång under hela sommaren.

Han till och med duschade med kalsongerna på. Om han gick hem så eller om han smet in på muggen och bytte till torra, kommer jag faktiskt inte ihåg. Men det var märkligt och han ville inte prata om det.

 

 

 

Högertrafikomläggningen mm

Den var som sagt 1967. På Bofors Härdverkstad gick diskussionerna höga vad som skulle ske. En gubbe - han röstade på kommunisterna i kommunalvalet och på högern i riksdagsvalet, kommer jag ihåg, var fullständigt övertygad om att det skulle bli masslakt. Och där hade vi helt olika uppfattning.
Han var ungefär som jag mentalt. Om någon frågar vad jag står politiskt brukar jag svara att jag är Socialmoderat. Hjärtat sitter till vänster och plånboken ligger till höger.
Denna gubbe hade i detta fall helt fel.

Sedan den dagen har antalet trafikolyckor minskat. Jag tror inte bara procentuellt utan även i reella tal.

Vi hade ju en folkomröstning om högertrafik eller inte 1955. De som ville behålla vänstertrafik vann överlägset med 82,9% mot 15,5%. Valdeltagandet var dock bara 53,2%, att jämföra med 79,8% i riksdagsvalet 1956.

Den första högertrafikförordningen i Sverige utfärdades redan 1718. Denna förordning blev dock inte långlivad. Redan år 1734 ersattes den med en ny som direkt stadgade vänstertrafik.

Kan du tänka dig något mer korkat än vad vi hade då?

Vänstertrafik och ratten på vänster sida!!

För att göra en omkörning var du tvungen att köra ut hela halva bilen i motsatt körbana för att se om kusten var klar. Och det var väl självklart att det small till höger och vänster. Mest vänster förstås.

Engelsmännen hade åtminstone förstått att ratten skulle sitta till höger om man har vänstertrafik.

Tänk om riksdagen hade lyssnat på folket 1955. Hur hade det gått då för lilla Sverige?

Skall vi lära något av detta? Att folket alltid har fel eller vill ha som det alltid har varit?

Inte vet jag, men kanske du!

 

Jag har problem..

..och det är säkert inte något nytt för er som känner mig.

Men just det här problemet känner ni inte till.

Ännu.

Så här är det. Min gode vän Peter, som vinner Snapsvise SM och är en ovanligt finurlig och vaken person, påpekade efter han läst min bok, att jag kritiserade alla E nummer som finns i färdiglagad mat nu förtiden.

Jag har där själv sagt flera gånger att de E inget gott!

Och ändå heter jag Sten E Larson.

Är det bra det?

Historien är att för länge sedan så jobbade jag på några amerikanska dataföretag. Och i USA hade nästan alla en "middle initial".

Speciellt om man var president då var det ett måste. John F Kennedy, Richard M Nixon och den roligaste av alla Harry S Truman. Det sägs ju att han inte hette Spencer eller Stuart eller något annat utan bara S.

På våra företag hade vi alla en trebokstavskod som då vanligtvis var första bokstaven i förnamnet och första och sista i efternamnet. Bosse Sjöberg hette således BSG.

Men inte vi som hade en extra bokstav för andra namn. Då blev det SEL.

Livets salt om man besökte rätt land.

Anledningen till min extra bokstav var ju också att jag hade ett vanligt efternamn men också att jag hade en tanke att flytta till USA och bli president. Nu visade det sig att man måste vara född i USA för att bli president, så då avstod jag från detta. Annars hade det inte blivit något krig varken i Vietnam,  Afghanistan eller Irak. Det kan jag lova!

Och jag var mycket tidigare än gamle talmannen Tage G Petersson och alla andra efterapare.

En del tyckte det var fånigt och andra tyckte det var dumt, men jag brydde mig inte så mycket.

På den glada ungkarlstiden när man ute i farten och träffade någon gudomligt söt flicka som på kvällen dristade sig att fråga vad E stod för så svarade jag ofta så sammetslent jag kunde och tittade henne samtidigt djupt i ögonen och viskade: "Eros, mitt hjärta, Eros"!

Och då var vi snabbt inne på den gemensamma verksamheten för resten av natten. Mycket praktiskt.

Men hur jag nu skall lösa mitt problem med associationerna till de gräsliga E numren i vår mat, har jag ännu inte kommit på.

Ett alternativ jag funderar på är att skriva till Livsmedelsverket och påtala det hela och be dem att ändra bokstav till någon annan. Jag bedömer dock chanserna till mindre än 90 %.