Stor höfvding - stort tält

Var för en vecka sedan och besökte Skandia i Eskilstuna, som förvaltar mina surt förvärvade pensionspengar.

Min vanliga Mia var upptagen så jag fick träffa Fredrik på företagssidan. Han satt i ett prydligt hörnrum med fin utsikt över Fristadstorget. Kände direkt att jag måste berätta för honom en liten anekdot som hände mig 1971 - första veckan på mitt första jobb efter KTH.

Så här var det. Jag blev Bergsingenjör för att min pappa ville det och han tyckte det var det absolut finaste yrke man kunde bli i Sverige och jag visste inte vad jag annars skulle göra. Och detta var ett stort misstag. Så därför har jag sagt till mina döttrar att "välj det som intresserar er". Är det kul och inspirerande, så blir man ofta bra på det.

Och då förstår du att jag blev ingen bra ingenjör. Janne Vrålvass, som gick på Maskin och jag kämpar fortfarande när vi ses på golfbanan eller på någon fest, om vem som var den sämsta ingenjören på KTH de åren och ingen av oss ha ännu gett sig i den kampen.

Under hela studietiden hade jag en målsättning att bli klar utan att ha satt min fot i vare sig en gruva eller på ett stålverk. Gruva klarade jag som metallurg, men järnverk gick jag bet på pga av några obligatoriska studieresor.

De andra kurskamraterna åkte varje sommar upp till Domnarvets Järnverk i Borlänge eller till Sandviken eller Uddeholm och smälte järn och valsade stål eller vad det man nu håller på med på sådana stora otäcka fabriker. De lärde sig säkert mycket och kul hade de tillsammans. Det sista saknade jag.

Jag jobbade någon sommar på Bofors Härdverkstad i Stockholm - som får bli ett kapitel för sig, och några sommar på olika institutioner på Bergs och någon sommar på ett Johnson företag i Nynäshamn med diverse verkstadsjobb som att bygga provugnar med asbests. Som jag  hanterade med bara händerna. Vi visste ingenting då. Men oj vad det kliade på kvällarna när man kom hem...

Vi måste nämligen ha viss yrkesrelaterad praktik för att få ut examen så småningom. Och jag ville inte lämna storstaden, så då blev det på detta vis. Meritlistan på jobb var också väldigt tveksam vid examenstillfället fick jag veta.

Det här verkar bli långt!! Jag har ju inte kommit någonstans i historien ännu...

I alla fall.

Även efter Bergsingenjörsexamen hade jag inte ändrat mig utan kanske tvärtom. Jag ville inte till Norrland eller Dalarna där bruken fanns.

Professor Collin på Institutionen för Värme & Ugnsteknik, hade ett litet lönsamt extraknäck. Och han var inte ensam bland profeterna på KTH. De hade egna små lådor på sidan om där de kunde fakturera företag för deras tjänster. De kom lite sent till föreläsningarna och gick lite för tidigt, för den egna andra verksamheten var mer lockande och även betydligt mer lönsam.

Han hade startat ett företag som hette RCC - Rolf Collin Consulting och hade nu fått ett stort uppdrag från Svenska Philips att vara tekniska experter i ett projekt att ta fram och exploatera högintensiva IR värmare för industrin. Som de vi har på balkongerna men 100 gånger starkare och därmed en annan våglängd och industrianpassade. Tror jag!

Han behövde snabbt anställa några ingenjörer som skulle komplettera Philips egna marknadsförare med teknisk kompetens. Och som han kunde fakturera för i sitt eget bolag..

Och en av dem blev jag. 3 000 kr i månaden fick jag.

Jag hade aldrig i mitt liv arbetat på ett kontor och visste intet om hierarkier eller något annat som rörde kontorsslavars och tjänstemäns arbetsplatser.

För att jag så fort som möjligt skulle lära mig vad jag skulle vara teknisk expert på, så skulle jag tillbringa första veckan på Svenska Philips huvudkontor på Tegeluddsvägen i Stockholm. Ljus-avdelningen låg på 13:de våningen i det stora huset och eftersom det inte fanns något ledigt rum till mig, fick jag tillfälligtvis sitta i den allra högste chefens rum. Han var nämligen sjukskriven på grund av en hjärtattack. Det var nämligen så, att han hade nyligen börjat prassla med sin sekreterare.
Hon var säkert 30 år yngre, snygg som tusan och tydligen inte speciellt blyg av sig. Och det sistnämnda tålde tydligen inte den store höfvdingens hjärta.

Hans tjänsterum var i hörnet på 13:de våningen. Ett enormt rum. Hade de andra en eller två moduler så hade han säkert fem. Äkta mattor låg ovanpå den heltäckande mattan. I ena hörnet stod ett set golfklubbor, skrivbordet var gigantiskt och i mahogny, mässingslampor på golv och skrivbord, en soffgrupp i skinn med besöksstolar och ett litet piffigt kylskåp med några mini skumpaflaskor, mineralvatten och olika juicer. Och precis utanför låg sekreterarens rum som man fick gå igenom för att komma in i hans rum. Givetvis med en liten panel utanför dörren med röd och grön lampa så man inte bara rusade in och hittade chefen och den paranta sekreteraren sittande i hans knä och guppandes mitt i ett innerligt stenografitagande.

Detta såg jag då men förstod ingenting vad det betydde i verkligheten.

Vid detta skrivbord satt jag första dagen och försökte läsa in det som jag var expert på som sagts. Per, som arbetade på marknadsavdelningen, skulle ha ett kundmöte på eftermiddagen och frågade mig på lunchen om de kunde få sitta i mitt rum så kunde jag få vara med och lyssna och kanske lära mig lite av ruljangsen.

"Visst," sa jag, "det är inga problem".

Vid 3- tiden surrade det till på mitt skrivbord och jag försökte lista ut hur man besvarade signalen för att det skulle lysa grönt utanför. Det tog lite tid för, som tidigare sagts, så hade jag just kommit ut från KTH. Och inte hade jag heller någon parant sekreterare i knät som jag kunde fråga. Efter alldeles för lång tid hittade jag knappen och Per och två äldre herrar, herr VD och herr Teknisk Direktör för ett halvstort företag i Småland kom in i rummet. Eftersom jag var hyggligt väluppfostrad, klädd i mörk kostym med sidenslips, som man hade på den tiden, så gick jag herrarna till mötes, hälsade artigt, presenterade mig vid namn och bad dem att slå sig ner i sittgruppen. Av finaste skinn.

De satte sig hovsamt och tittade sig storögt omkring i rummet. Jag erbjöd mineralvatten eller juice - inte skumpan för den hade jag andra planer för, och de nickade andaktsfullt och sade: "Ja, tack".

De satte sig i soffan, Per på en stol ena sidan om bordet och jag på den andra. De tittade storögt på mig, lämnade vördnadsfullt över sina visitkort till mig och eftersom jag inte hade några egna kort ännu och inte visste vad jag skulle göra, så sköt jag över dem till Per. Och Per gav dem var sitt kort.

De tittade hela tiden på mig och började lågmält att berätta vad de kom ifrån, vad deras företag sysslade med och varför de var där. Jag nickade som jag gör när folk berättar saker. Vare sig jag begriper eller inte.

Sedan  - fortfarande vändande sig mot mig, undrade de var vi kunde göra för dem. Eftersom jag inte visste något om något, tittade jag på Per och han berättade och besvarade deras följdfrågor och jag nickade igen efter varje mening. Så höll det på i säkert en timme. Och jag sade under denna timme inte ett enda ord.  De vände sig hela tiden mot mig, jag tittade på Per och han besvarade frågorna och jag nickade.

Mötet var slut, de bugade djupt och tackade och Per följde dem ut och jag återgick till mitt enorma skrivbord och fortsatte läsa på kapitel 1 vad IR värmning var bra för.

Tänkte inte mer på detta möte den närmaste månaden eller så.

Men sedan gick det sakta upp för mig vad smålänningarna berättade för sina kollegor när de kom hem till kontoret igen.

"Grabbar, lägg ett namn på minnet för framtiden. Sten Larson, heter han. En ung kille, säkert inte 30 år gammal, har förmodligen en jättehög position inom Svenska Philips redan vid den åldern. Ni skulle sett hans kontorsrum. Äkta mattor, golfklubbor i hörnet, skinnsoffgrupp av rätta slaget, kylskåp med godis och han yttrade inte ett ord under hela mötet. Inte ett ord! Verkar förstå allt, men sade inget utan det fick hans hantlangare göra. Han bara nickade hela tiden. Den grabben kommer förmodligen att gå hur långt som helst så småningom"!

De, som var erfarna och kunde det där med moduler mm, kunde läsa min omgivning och trodde givetvis att det var mitt rum och inte den hjärtsvage direktörens. Och jag fattade ingenting då, heller, men har skrattat mycket åt det efteråt.

If you can´t make it, fake it!