Inte en prick

 Jag insåg tidigt att trafiken var en av de största farorna för att skadas eller dö i förtid. Så nu gällde det att köra försiktigt och med omdöme.

Den 12/6 1961, fyllde jag 18 år och 2 veckor senare hade jag mitt körkort för bil. Körde upp privat - som det hette efter att ha övat med pappa i hans nya Opel Kapitän. Man fick börja ett antal månader tidigare att övningsköra och teorin var inga problem.

Min första bil köpte jag 1962 och det var en Renault CV4 där framdörrarna öppnades framåt. Samma typ av bil som delar av franska polisen använde. Kvaliteten var betydligt sämre än  en hyfsad Bordeaux. Men rolig.

Året därpå köpte jag en Volkswagen 1956 års modell. Köpte den av Ulf Grauers vars pappa hade bilfirma. När jag efter ett antal veckor påpekade  att det  var något oljud vid ca 90 km/tim sa Ulf bara "sätt på radion". "Men det har jag ju gjort", sa jag. "Skruva upp högre", svarade Ulf.

De hade jag tjänat ihop genom att jobba hela sommarloven på Nynäs Petroleum , eller Oljan, som vi sade. Gick skift och hade som baslön 5,18 kr i timmen. På kvällar och nätter extra och speciellt helger, hade jag den dubbla timlönen. Och nästan varje helg så hade jag ett extraknäck på "Fatholmen" där jag målade gamla oljefat med tjära. Den hög som jag tog de fat som skulle målas från var säkert 15 meter hög och efter en sommar var de som jag målat nästan lika hög. Var klädd från topp till tå i gummikläder och det var ett fruktansvärt trist  och enformigt jobb. Men - 10,36 i timmen skulle inte föraktas för det blev till bil för att ragga tjejer i. Och framför allt att resa mellan föräldrahemmet i Nynäshamn och till gymnasiet i Strängnäs varannan helg eller så.

Det var bara två lärare, rektorn och jag som parkerade utanför HAL i Strängnäs på den tiden...

Sedan blev det lumpen i Uppsala och under en manöver i Avesta, blev jag kär i en beige Mercedes 219 som jag absolut måste köpa. Kommer ihåg att jag approcherade kompanichefen, Ryttmästare Olger Platerud, född Holger Pettersson, med anhållan om att få avstå att följa med resten av truppen på tillbakaresan med buss till regementet i Uppsala. "Varför då"? frågade han som bar ridstövlar. "Jo, jag skulle vilja köra den här bilen i stället, som jag köpt här", sa jag och pekade på en tysk beige skönhet som glimrade under en gatlykta.  "Aldrig i livet", sa den avundsjuke med blanka stövlar, "korpral Larson åker med bussen".

Ordet argumentera finns inte i det militära, så det var bara att acceptera och sedan på något sätt på fredagskvällen försöka ta sig upp till Avesta igen med tåg och buss för att köra ner skönheten till Uppsala. Kvaliteten i just den här tyska bilen var nog sämre än tysk kvalitet i allmänhet men det var kul att lägga Merca stjärnan som satt på motorhuven på mittlinjen på vägen när man körde. Kändes lite märkvärdigt.

Det var fortfarande vänstertrafik på den tiden, för annars hade det ju inte gått. 

Hänger du med? (Det är inte alltid lätt att vara läsare till Taliman-Larsons blogg...)

Den såldes på sensommaren 1965 för nu skulle jag ju börja på KTH till hösten. Men det visade sig att Lasse och jag hittade inget annat än en slags enkel takvåning i Stocksund som studentbostad och som nu skulle möbleras och då köpte jag en Austin A30 för att få dit mina grejor. Tror jag gav 300 kr för den och fick 40 kr när jag sålde den ett halvår senare. En tjuga, en tia och 10 enkronor, vill jag minnas.

Under Teknis tiden fanns det varken tid, ekonomi eller plats för en bil.

 Jag var klar våren -71, så då kunde man få ett startlån från banken på 10 000 kr genom att uppvisa ett examensbevis för att skaffa bostad eller något annat nyttigt.

Jag köpte en "racing green" MGB GT för 9 500 kr. Och på mitt första jobb, som var på RC konsult, skulle jag och en kollega tillsammans, göra ca 500 industribesök i Sverige, och då var det bra att ha en kul bil att åka i. En fredags eftermiddag hade jag nog lite väl bråttom hem från Göteborg, så det var nära de tog mig för fortkörning. Hade såväl helikopter som polisbilar i häcken, men just då körde jag väldigt lagligt av naturliga skäl. Klarade mig den gången också, men på håret.

Om Mercan var så där, så var MGn ännu sämre i kvalitet. Den var ju tillverkad i England och det borgade inte för den bästa varan. Elsystemet var t ex av märket Lucas och en initierad kamrat uttryckte det så här: "Lucas, det var han som uppfann mörkret"! 

Men snart skulle nya tider komma. Nytt jobb på Control Data 1973 och tjänstebil!!

Hade fortfarande min tanke om att trafiken är farlig även om man är uppmärksam, så jag valde en Volvo 140 med orange färg. För jag ville synas på vägen och inte krocka i onödan. Den var lika ful som en Televerks bil, men gick bra och hade gummibuffertar på fram - och bakkofångaren. Praktiskt men den blev inte vackrare utan tvärtom. Efter 3 oändligt långa år fick jag byta den mot en Volvo 240 GL med metallic blå färg och taklucka. Nu var jag verkligen i smöret! Och nu kom också min första automatlåda och så har det sedan dess förblivit. "Varför skall jag behöva växla, om någon annan kan göra det åt mig"?

Sedan nytt jobb på Sperry Univac 1978, och nu en ljus metallic grön Audi 100 5E. Mycket elegant och 5 cylindrar och något extra med E. Vet inte vad det stod för men den kostade tusenlappar extra i förmånsvärde, det vet jag för det retade mina kollegor mig för. Men jag hade råd - på den tiden.

Nu var jag gift - och gjorde som Perre, raggade upp frun med fin bil och när de var förlovade, köpte han en Folka. Vi hade nu börjat vara mycket på Gillbergaby och mycket resande, så då bytte jag till en VW Jetta, en vanlig Folka men med ryggsäck, som man sa. Den hade nämligen bagagelucka.

Sedan kom barn och då blev det först en Volvo 445 och sedan ytterligare en Volvo745. Samma metallicblå färg som fick min svåger Klas att kommentera: " Då märks det ju inte att ni har 2 bilar"!

"Precis just därför" , sa jag.

Den nya 745an var bakhjulsdriven och motorn fram. Så under första älgjakten fastnade jag på plana gräsmattan bland de våta löven. Gubbarna skrattade och jag skämdes å Volvos vägnar! Bara att på måndagen åka in och montera en mackapär som gjorde att åtminstone ett hjul drev. Tror det hette diffspärr.

Klart att man skall ha drivningen under motorn där tyngden finns.

Sedan såldes 445an och jag köpte en Mitsubishi Galant GLSi.

När Volvon inte startade i vinterkylan i Sörmland, hoppade japanen igång utan besvär. 

Men annars fungerade Volvon bra och jag monterade in ett extra barnsäte i bagageluckan som kunde fällas upp när barnen hade många kompisar med. 

Den såldes i samband med skilsmässan 1993 och nu fanns bara Mitsubishinn. Tyvärr körde jag på en sten under en rådjursjakt hos Calle Lagervret, så det blev tyvärr en begagnad manuell växellåda i stället. 

När jag hämtat ut den från verkstan, och hade samlat in barnen från sina skolor och på väg till St Sundby för vår helgvistelse, så stod polisen bakom en buske i Lista med fartkamera. 78 i stället för 70 km/tim och jag försökte argumentera med konstapeln, 1) att jag just fått ny växellåda och inte var van och 2) att jag aldrig tidigare hade en enda trafikförseelse trots ca 35 års och säkert 100 000 mils körning.

"Jag har själv 3 böter", sa konstapeln, och fortsatte att skriva ut 800 kr i fortkörningsavgift.

2 år senare fick jag tillbaka 800 kr för någon ännu mer ambitiös bilförare, hade upptäckt att just den vägsträckan inte var registrerad hos Länsstyrelsen som 70 väg.

Så därför fortfarande inte en prick!! Då blir man en glad sådan.

Japanska bilar är fantastiska i 15 000 mil. Sedan rasar allt. Även på min. 

Snälle Claes i  USA hade fått en hygglig provision och aldrig haft en Porsche. Men nu köpte han en. Tyvärr hade fattiglapparna i Oregon bara  ett 3- bilsgarage, så den fick inte plats bland 2 Jeepar och en Suburban.

Jag hade alltid drömt om en saftig Jeep, så dåvarande Gunilla och jag åkte dit och köpte den och körde den beiga V8an från Portland i Oregon till Portland i Maine, där min tidigare svåger Otto vistades på sommaren och  bjöd på hummer när vi kom fram. 

Väl värt en resa på ca 5000 km. Och sedan ner till New Jersey - ytterligare 500 km och därefter fick den åka  en Wallenius båt till Göteborg och Sverige.

Stora SUVar var inte så vanliga i början på 90-talet som nu. Och den morrade så gott så döttrarna kallade den för Morris. Kommer ihåg att även fullvuxna kvinnor älskade den. Kändes stor och trygg och manlig. Alltid någon i familjen...

Även den rasade efter ca 15 000 mil och blev dyr inte bara i drift. Drog ca 1,5 l bensin i blandad körning och 1,8 i stan.

Skall man vara fin, så får man lida pin!

Den stals ur Forestagaraget julafton 2006 och förvann nog österut med en fm båt från Värtahamnen.

Nu var jag klar med stök och inbrott, så då köpte jag en Skoda Octavia Elegant TDI. Förre ägaren var marknadschef på Volkswagen i Södertälje och hade haft den som tjänstebil i 2 år. Det var den lyxigaste exemplaret som fanns då och tjänade mig väl i 20 000 mil. Eller åtminstone 15 000. Som vanligt.

Grusvägen fram till Äleby gård slet hårt på underrede och drivning/bromsar mm under 9 år.

När jag flyttade till Nynäs 2016 gick den kommande tid ca 100 mil/år. Köra ut kartonger öl o brännvin till Ankarudden några gånger och säckar jord till jordgubbslanden, .Det var allt. Förutom resorna till F&S och sopstationen. Har inte gjort en omkörning på 5 år, t ex.

Den såldes i mitten av december 2021 till Viköperdinbil.se för 12 461 kr.

Så nu har jag kört färdigt. Synen är för dålig och jag skulle inte förlåta mig själv om jag körde på någon oskyldig

Och har nu kört i 60 år utan en enda trafikförseelse och böter i form av fortkörning, mot rött ljus, stoppliktöverträdelse eller krockat med mitt fel.

 Förutom P böter, som jag inte räknar dit.

Så historien blev med facit i hand, vad jag hade hoppats på!