Döstäda

Låter drastiskt. Men också ganska kul. Jag har ju aldrig varit så där himla känslig för döden. Inget jag längtar till men heller inte räds för. Det är ju definitivt bara en tidsfråga även om man gärna väntar några år.

Men lika bra att börja lite fint utan större krusiduller.

Når jag flyttade från Äleby 2016 sålde jag alla mina bössor och övrig utrustning för jakt. Hade varit en mycket betydande del av mitt liv på landet sedan början på 80-talet. Och givit mig mycken glädje och stor spänning. Sedan försvann golfklubborna från dagordningen efter givande 45 års spel. Jag såg ju inte var bollen tog vägen och det berodde inte enbart på att jag slog så himla långt...

I våras sålde jag också mitt älskade fritidshus på Landsort och igår krängde jag iväg min senaste bil och körde mina sista mil.

Idag fick dotter Sofia min fina skridskoryggsäck i födelsedagspresent. Jag kommer inte att ta några rena skär mer på havsisar. Balansen finns inte där längre efter diskbråcket. Men 3 gånger har jag plurrat ofrivilligt - och 1 gång under en kurs i iskundskap, som jag inte verkar ha lärt mig något ifrån. Men kanske har säcken räddat mitt liv och hoppas också Sofias om hon också triller i.

Tills vidare behåller jag dock mina fjädrande stavar för morgonpromenaden och har just också skaffat nytt träningskort på STC gymlokal.

Bra att vara i form inför kommande strålbehandling av prostatacancern efter julhelgerna.

Men skala en räka, öppna ett ostron, göra en god majo till hummern, sabrera en skumpaflaska  och se till att störrommen är lagom kall, det kan jag fortfarande..

Och det räcker en bra bit...