Förra helgen var det en sådan där helghelg. På Sveriges Nationaldag kommer det ingen papperstidning utan den finns bara på nätet. Nu har jag i o f s bara nättidningen så på så sätt missar jag inget av världens stora händelser. Men de små är nog så betydelsefulla för att pigga upp vardagen på väg mot ättestupan eller vad det blir.
Det finns då inga dödsannonser på folk som är yngre än man själv och heller inga tårdrypande nekrologer att läsa och tycka till om, så vad skall man då kunna glädja sig åt?
I den andan, så tittade jag på hela Roy Anderssons skapelse "Om det oändliga" på fredagskvällen och hans brorsa Janne Anderssons gubbar på lördagskvällen när de mötte Armenien i fotboll.
Ingen var bäst!
Jag har nu sett alla Roy Anderssons senaste verk (kanske värk) och jag begriper fortfarande ingenting. Vackra bilder och en konversation som är på dagisnivå enligt mitt förmenande. Men han får den ena Guldbaggen och Silverlejonet efter varandra, så det måste nog då vara jag som inte förstår storheten.
Och brorsan hans, Janne, som lanserade Alex och Dejan som anfallsparpar, fick kanske inte heller 5/5 och inga palmer och lejon heller av kritikerkåren. Han kanske tänkte på och instruerade de sina att inte göra för många mål och därmed obligatoriska kramar för då har väl snart halva gänget Covid-19 inför EM. Det räcker som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar