Köpte min första egna lägenhet runt 1975. Den låg på Rindögatan 19 på Gärdet och 3 tr upp och var en tvåa på 52 kvm. Med separat toa i hallen och liten pigkammare som sedan blev matrum bredvid köket. Givetvis öppen spis och liten balkong och duschrummet i anslutning till sovrummet. Helt perfekt ungkarlslya och senfunkis i stilen. Kostade dessutom bara 1035 kr /kvartal i månadsavgift. Livet lekte.
Nere på Brantingsgatan låg ett kontor som hette Innovator Design och sålde moderna möbler till överkomligt pris. Och där jobbade då Ocke som jag faktiskt också kände. Jag köpte soffan Baluff och stolarna Stuns och vad allt de hette. Möbler för unga med modernt snitt och tänk. Stålrör och glada färger och soffan var i sektioner och stoppad med skumplast inuti. Man kunde bl.a. ta gavlarna på soffan och sätta ihop till en urmysig stor fåtölj som jag råkade sätta framför brasan när någon söt kom förbi. Och sedan kunde jag lugnt vänta att brasan skulle brinna ner och kallna och vi precis tvärtom. Planen lyckades nästan till 100 %.
I alla fall - jag var jätteinne med mitt möbelval utan att jag egentligen visste det då.
15 år senare lärde jag känna Jan Dranger. Vi råkade bli först grannar, sedan goda vänner och jobbade dessutom ihop på ett antal vildsinta projekt som inte blev något av. Det var nämligen han och hans kollega och studiekamrat på Konstfack, Johan Huldt, som hade designat möblerna och skapat Innovator Design Studio. De fick internationella pris i Milano och andra ställen och sålde stort till Japan och andra delar av världen och även till IKEA ett tag.
De var således mycket framgångsrika och jobbade ihop i många herrans år innan de så småningom gick skilda vägar.
Nu kommer det!
De var båda födda 1941. På en fredag i början av februari 2016 läste jag i SvD att Johan Huldt hade gått bort. På tisdagen fick jag meddelande om att Jan Dranger också hade gått bort. De dog nämligen bägge inom 2 veckor.
Och nekrologerna var sedan införda samma dag i tidningen ett antal veckor senare.
Visst är livet mystiskt ibland.
PS Exhustrun klagade senare på att hon aldrig blev utsatt för "brastricket," men jag motiverade det hela med att ved var dyrt och i detta fall behövdes det inte. DS
Nere på Brantingsgatan låg ett kontor som hette Innovator Design och sålde moderna möbler till överkomligt pris. Och där jobbade då Ocke som jag faktiskt också kände. Jag köpte soffan Baluff och stolarna Stuns och vad allt de hette. Möbler för unga med modernt snitt och tänk. Stålrör och glada färger och soffan var i sektioner och stoppad med skumplast inuti. Man kunde bl.a. ta gavlarna på soffan och sätta ihop till en urmysig stor fåtölj som jag råkade sätta framför brasan när någon söt kom förbi. Och sedan kunde jag lugnt vänta att brasan skulle brinna ner och kallna och vi precis tvärtom. Planen lyckades nästan till 100 %.
I alla fall - jag var jätteinne med mitt möbelval utan att jag egentligen visste det då.
15 år senare lärde jag känna Jan Dranger. Vi råkade bli först grannar, sedan goda vänner och jobbade dessutom ihop på ett antal vildsinta projekt som inte blev något av. Det var nämligen han och hans kollega och studiekamrat på Konstfack, Johan Huldt, som hade designat möblerna och skapat Innovator Design Studio. De fick internationella pris i Milano och andra ställen och sålde stort till Japan och andra delar av världen och även till IKEA ett tag.
De var således mycket framgångsrika och jobbade ihop i många herrans år innan de så småningom gick skilda vägar.
Nu kommer det!
De var båda födda 1941. På en fredag i början av februari 2016 läste jag i SvD att Johan Huldt hade gått bort. På tisdagen fick jag meddelande om att Jan Dranger också hade gått bort. De dog nämligen bägge inom 2 veckor.
Och nekrologerna var sedan införda samma dag i tidningen ett antal veckor senare.
Visst är livet mystiskt ibland.
PS Exhustrun klagade senare på att hon aldrig blev utsatt för "brastricket," men jag motiverade det hela med att ved var dyrt och i detta fall behövdes det inte. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar