Det var en stor händelse i mitt liv förra veckan.
Äldsta dotter Ebba blev klar med sin läkarexamen i Köpenhamn och kan nu skriva ut såväl lugnande som vitaliserande medicin till sin pappa.
Det var en fin högtid med samling av ca 80 nyutexaminerade läkare i Den sorte (svarta) Diamant, som är ett fantastiskt futuristiskt designat hus som innehåller bibliotek och hörsalar i staden.
Studentsångare sjöng, dekanus pratade om oslipade diamanter som med tiden kommer att fasas av och in och glänsa som tusan efter 30 års praktik eller så….
Jag förstod kanske inte allt hon sa men ngt åt det hållet.
När jag blev klar på KTH en februaridag 1971, var det bara jag som var uppe och gjorde en resttenta muntligt för professorn. Och när det var klart, så trampade jag hemåt ensam. Hade i o f s tänkt innan att ta med en skvätt whisky och mitt gamla suddgummi, som varit med från första dagen jag inte begrep någonting. Det hade under alla dessa år, blivit så skamfilat av allt suddande och all frustration, så det var dessutom i 4 bitar. Så tanken var att ställa mig utanför rektors expedition på en staty, hålla tal till mig själv och gratulera att nu äntligen är du klar, ta mig en redig slurk whisky och kasta en suddgummi bit i varje väderstreck.
På morgonen tänkte jag, att whiskyn får vänta tills senare på dagen men gummibitarna var med.
När jag passerade statyn som nyutexaminerad Bergsingenjör – fint som fan en gång i tiden, så kom nästa tanke. ”Varför slänga bort suddgummin som man kan sudda med!”
Så var det med den högtiden.
Ebbas var mycket bättre.
Jag var stolt som en tupp när hon under applåder gick fram och tog emot sitt diplom och den dyra modern, som själv är läkare, var stolt som en höna.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar