Döden, döden. döden

 ...lär enligt sägen, Astrid Lindgren och hennes syster/väninna ha öppnat sina dagliga telefonsamtal med.

Och sedan var de klara med alla krämpor och annat kroppsligt elände och kunde prata om livets glädjeämnen i stället.

Tänk att vara en pigg 60-åring, som går ut med frugan för att se någon slags ABBA föreställning i Uppsala Konserthus, och de står där i foajén förväntansfulla innan föreställningen skall börja. Och då kommer en 80-årig herre nedramlandes från 7e våningen och träffar såväl herre som fru. 

Bägge herrarna avlider omedelbart. 

Det är väl ett av de mest udda sätt att dö på som jag hört under senaste tiden när man skall ut för att roa sig.

Jag tror nog att det inte enbart är katter som har 9 liv. Själv har jag nog gjort av med åtminstone 4.

Vet inte om jag kan räkna in ett av dem som när vi "jumpade på isflak" i småbåtshamnen i Nynäshamn under ungdomsåren. Det hade nog varit väldigt svårt att komma upp om man drattade i. Men man var ung, snabb och smidig. Och dum.

Eller när jag ännu tidigare - i ålder av 7 och inte kunde simma, ramlade av en pollare under kolbryggan när storebror Jan och jag  fiskade abborre och jag tappade greppet och föll i havet. En militär som råkade komma förbi, fick tag i kalufsen och lyfte upp mig. Det var minst 5 m djupt i alla fall. Och man hade bättre kalufs då i jämförelse med nu.

Och under studietiden i Strängnäs, delade vi som hade bilar på att köra varannan helg, och en god vän somnade vid ratten och körde rakt ut på en åker i Sorunda och missade en stor sten med 1 meter.

Och senare på en kräftskiva ute på Ingarö under Teknistiden, skulle vi alla ta ett kvällsdopp i den lilla sjö som fanns bredvid huset och jag var först och sprang och dök i längst ut på bryggan och skrapade bröstet på den gamla trästöttan som satt i botten och höll i den yttersta bryggdelen innan den revs i våras. Och nu var den ca 2 dm under ytan och syntes inte alls. Där var jag ca 1 dm från att bli handikappad och sitta i rullstol för resten av livet eller kanske avlida på stubben. 

Eller senare i vuxen ålder under en älgjakt i Sörmland och vi skulle hänga upp en mindre älgtjur i ett block och eftersom jag hade skjutit den ville jag gärna hjälpa till. Och precis när älgen skulle lyfta från marken och vajern var helt spänd, så lossar kroken i älgen och far förbi mitt ansikte med några centimeter. Den kunde ha träffat under hakan och slitit huvudet av kroppen.

Och den värsta kan jag inte berätta om ännu. Där var vi några stycken nära anhöriga, mindre än en halv sekund  från döden. Men jag kommer att göra det innan jag går bort... 

Så de/den får glädje av att det gick så bra och tacka försynen och katten...