Mera Usch som måste hanteras

Det här är en text från SvD Ledare som tyvärr berör och skrämmer mig mycket.

Jag har själv i min blogg tagit upp ämnet tidigare men bättre än så här kan det inte åskådliggöras tycker jag.

Tyvärr!

Mord, skjutningar – de använder handgranater! Oslos polischef Hans Sverre Sjøvold har nästan svårt att göra sig trodd när han beskriver Stockholm. Han intervjuas av Hanne Skartveit, politisk redaktör på Verdens Gang, en av Norges största dagstidningar (samtalet går att lyssna på i VG-podden Skartveit, 11/10).

De pratar om vad som ännu bara är en begynnande tendens i Norge, och polischefen varnar för en utveckling som den i Sverige.

”Det är skräckscenariot”, säger han om gängkrigen, som han fruktar även ska blossa upp i Oslo ”Det är nytt. Det har funnits gäng som slagits mot varandra, men här ser man hur de vill etablera sina egna territorier.”

X

”Det är vad de kämpar med i Sverige. Det är helt oacceptabelt att det är någon annan än polisen som har makten på gatorna.”

Han säger att Oslopolisen behöver mer resurser för att det inte ska bli som i Sverige, och att man ska tappa mark till de kriminella gängen.

”För att uttrycka det så enkelt som möjligt: Det är polisen som bestämmer på gatan, och det är ingen annan som kan ha den rollen. Och den dagen den rollen övertas av andra, då har vi förlorat.”

Som chef för en polisstyrka i en huvudstad har Hans Sverre Sjøvold ”särskilt god kontakt med kollegorna i Stockholm”, varför han mest kan uttala sig om läget i den svenska huvudstaden. Men han menar att det mesta som sagts i den norska debatten om ”svenske tilstander”, det stämmer.

”För mig så verkar det närmast som om det råder en kamp, nästan utifrån ideologisk grund, för att vinna en debatt. Men de har så många skjutningar där och så många mord att utreda, att annan kriminalitet blir liggande”, säger polischefen.

”Det var ju mycket uppståndelse runt det i samband med valrörelsen, och då nämndes detta med Rinkeby. Och det är klart, det är svårt för polisen i Stockholm, som får bygga ett stationshus där med plats för 200 poliser för att försöka komma i balans igen i området. Men det skjuts, det kastas handgranater, det är mycket allvarlig kriminalitet!”

Redaktören frågar, närmast med förvåning i rösten, om det finns ”no go-zoner” i Stockholm, där polisen har svårt att gå in.

”Det har de”, svarar polischefen utan att tveka. Så långt har det dock inte gått i Oslo ännu, intygar han.

”Men det jag ser framför mig som skräcken, det är att vi tvingas förbruka så mycket resurser på att hantera våldsbrott begångna mellan gäng. Mord, skjutningar – de använder handgranater! Att det tar så mycket resurser att vi inte klarar av annan normal kriminalitet. Ja, det finns förstås ingen normal kriminalitet, men jag menar vardagskriminalitet, det som drabbar vanligt, hederligt folk. Det är ju egentligen för dem vi finns!”

Vi som bor i Sverige vill kanske inte se hur långt det har gått. Vi fastnar i pseudodebatter och pajkastning. Men när den politiska redaktören för en av de största tidningarna i vårt grannland intervjuar landets tyngsta lokala polischef, är Sverige den självklara skräckbilden. De lyfter fram våra 2 000 jihadister, de pekar på hur poliskåren drabbas av uppsägningar och har svårt att rekrytera, och de förfasar sig över att kriminella har tagit makten på gatorna i vissa stadsdelar.

”Om du skulle placera oss på en skala mellan ett och tio, där ett är inga problem och tio är Sverige”, frågar VG:s Hanne Skartveit.

Frågan får egentligen inget svar. Men det behövs kanske inte.

Ett är ”inga problem”. Tio är ”Sverige”.