Nä, det var bra!!

När jag var yngre och gick i skolan, fick jag lära mig att Ja betydde att jag höll med och att Nej betydde att jag inte höll med. Och att Nä var ett talspråks Nej.
Om man lyssnar på ungdomar och kanske speciellt idrottsmän idag så kan man höra följande:
Reportern frågar: "Hur kändes det att se svenska flaggan gå i topp efter ditt fantastiska OS guld?"
"Nä, det kändes väldigt bra!"
Eller "Du har ju tränat väldigt hårt efter skadan och verkligen kommit i form igen."
"Nä, det har gått precis som jag räknat med."
Den första som jag verkligen lade märke till - och detta är ett antal år sedan, var hockeylandslagets förbundskapten Bengt- Åke Gustafsson. Och sedan har det spritt sig till Zlatan och Henke och alla andra stjärnor. Och nu hela OS-truppen.
Vad är det som sker i vårt svenska språk? Betyder inte Nej Nej längre?
Nej har blivit något slags amerikanskt/engelskt "well", men fel på något sätt.